Vi har bara varandra

Vi har baaaara varaaaaandra, Vi har baaaara varaaaaandra, Vi har baaaara varaaaaandra, Vi har baaaara varaaaaandra. Bra låt den där. Mm-mm. Väldigt bra faktiskt. Den ska jag fixa till min iPod. Ja det ska jag. Ackorden. Ackorden skulle man kunna ta ut. Ja. En cover på den kanske. Eller. Jo det ska jag. Inte. Tänk om han kunde ha koncentrerat sig på att göra mer musik som den i stället för att prata en massa mambojambo om själar och världsalltet och det undermedvetna som genom världsalltet kopplar samman dig och mig och bildar harmoni. Lät ganska bra det där. Vi hade kanske haft trevligt. Snackat skit tillsammans. Ha! Jag och Tomas di leva. Vilken duo. Lindblomste. Hur smakar det? Jaha så smakar det. Konstigt. Tack för den målande beskrivningen. Herre Gud. Hur smakade maten? Åh den var fantastisk. Jag är ju så förtjust i smaken konstigt så den var utsökt. Konstigt. Ska det vara en beskrivning på hur något smakar. Jo tack, allt var jättebra förutom efterrätten där det smakade lite mycket konstigt. Smaken av konstigt tog liksom över. Ha! Den ska jag börja använda.  Eller det kan jag ju intala mig själv att jag kommer att göra. Pråjst. Proust. Prosst. Hur uttalar man det egentligen? Konstigt namn det där. Tycker man som svensk. Åh vad svensk man är. Han har ett väldigt exotiskt efternamn den där Marcel. Ett exotiskt förnamn också om man nu tycker Frankrike är exotiskt.  För visst är det väl franskt? Allöööörrr. Bonschor. Qell ööööhr ett ill? Hur stavar man det? Q-u-e-l-l h-o-u-r eller var det h-e-u-r? Varför spelar det för roll? Franska. Snacka om att slösa bort tid som jag kunde använt till annat. Kollat på tv. Åh, slutar vi nu? Nehepp. Inte än. Nej! Är det femtiofemtontjugotjogiooooofemtreeeetiotrettiofemFURTIO minuter kvar? Åh. Eller vi slutar väl två? Bra huvudräkning Sophia. Starkt. Tio minuter. Det klarar vi av. Med lite tur. Skärp dig nu! Åh rosa skulle vara snyggt här! Sådärja. Då var den bilden klar också. Tänk om man kunde få betyg i lektionsklotter. Som telefonklotter fast under lektioner. Jag skulle ha ett solkart…. IG. Sju minuter. Var det där ett tuggummi? Usch vad äckligt! Någon annans slem och äckel på mina fingrar! Måste. Tvätta. Händerna. JA! Nu slutar vi! Hej och hå! Till toaletten!

Brinnande giraffer och målande galenskap

”Jag förstår verkligen den här. Jag ser och känner kärnan i denna bit modern konstskatt.  Ser ni hur Dalí genom att tända eld på giraffen i bakgrunden får oss att dra våra blickar dit och inte till de groteska men ända attraktiva kvinnorna som är både större och i längre fram i bilden. Förstår ni hans tankesätt? Det är inte alltid det vi ser som tydligast som är det viktiga. Det är inte alltid den hela bilden som ger oss hela sanningen. Den brinnande giraffen är ett tydligt och klassiskt exempel på detta. Njut nu av detta fantastiska bidrag till konsthistorien. Njut av galenskapen som bultandes innanför Dalís panna skapade det här”. 

Jag nickade instämmande mot vår bildlärare som den senaste halvtimmen med stor entusiasm gått igenom några utav modernismens stora konstnärer och deras största verk.  Självklart fattade jag ingenting om vad hon menade med att ”den brinnande giraffen får oss att dra våra blickar mot det viktiga i bilden” eller att det var ”galenskapen” som skapat den fantastiska tavla vi nyss sett på en overhead-maskin.  Men oavsett hur mycket jag förstod av det något pretentiösa predikandet så var konsten oerhört bra. Dalí, Magritte, Miró, Picasso, GAN och Warhol och så vidare. Konst som jag inte alls skulle ha något emot att hänga upp på vägen. Den enda som har något emot det är min plånbok.  Jag gillar det, men förstår det inte alltid. Eller, om jag ska vara ärlig, jag förstår det inte alls. Att jag inte förstår kanske har att göra med min ålder och/eller min brist på sådan erfarenhet och kunskap som gör att jag kan placera modernismen i ett vidare sammanhang.

Oavsett om man förstår modernismen eller inte spelar det ingen roll. Jag tycker om vad jag ser och det är det viktiga. Nästa gång jag går på moderna museet kommer jag inte att tynga mig själv genom att försöka förstå det budskap som konstnären vill förmedla. Jag kommer bara titta på konsten och tycka om den som den är. Oavsett budskap.

Salvador Dalí - The Burning Giraffe (1937)
Bild tagen från www.google.se

Based on a true story

Klockan är strax efter 08.46. Blickar höjs mot skyn men ingen tror det de just sett.  Ingen tror det de just hört.  Ingen vet vad de ska säga. Ingen vet vad de ska göra.  American Airlines flight 11 har precis träffat World Trade Centers norra torn. Medierna gör som folket nedanför och riktar sina kameror mot det träffade tornet.  Människor runt om i världen har fortfarande inte fattat vad som hänt när World Trade Centers södra torn träffas av United Airlines flight 175 exakt 57 minuter senare, på direktsänd tv.

Tragiska berättelser om hemska livsöden, som den om terroristattackerna i USA den 11 september, och känslan av att det skulle kunna hända mig. Är det en av orsakerna till att konceptet ”Based on a true story” alltid fungerar? Att människor tänder på och låter sig gripas av känslan att det skulle kunnat vara jag? För visst är det väl så att inget är viktigare för oss än vi själva? Trots att vi kanske inte vill erkänna det för oss själva och inte minst för alla andra. Eller är det bara känslan av verklighet som gör oss mer mottagliga för en berättelse, just för att den är verklig? Jag är inte psykiatriker eller psykolog. Hade jag varit det hade jag kanske kunnat svara på varför ”Based on a true story” alltid funkar. Det jag däremot kan svara på är om jag tänder på det och lättare låter mig gripas om det står ”Based on a true story” på omslaget.  Ja, visst är det så. Jag skulle välja den filmen/boken före den fiktiva. Definitivt.  Men varför? Det vet jag inte. Och kanske är det bäst så. Man ska inte ändra ett vinnande koncept. Därför får frågan stå obesvarad. Varför fungerar alltid konceptet ”Based on a true story”?    

Har vi glömt hur man lyssnar?

”We are losing our listening. We spend roughly 60 per cent of our communication time listening”. Där ungefär slutade jag att lyssna. Det känns väldigt paradoxalt att en man som ägnar sitt liv åt att missionera konsten att lyssna redan efter, ungefär sju sekunder, fått mig att titta ut genom fönstret och tänka på vad det blir för middag. Kanske om jag fortsatt lyssna på det, tyvärr alldeles för oengagerade talet, hade jag lärt mig hur jag med bravur klarat av att lyssna klart och dessutom lärt mig någonting på vägen. Men tyvärr så blir detta inte resultatet. Julian Treasure är säkerligen mästare på sin sak och jag tror säkert att många faktiskt klarar av att lyssna klart och med bravur lära sig någonting. Men oavsett hur många gånger jag försöker att se klart, vandrar jag iväg och tänker på annat. Kanske är det hans ton, kanske hans utseende, hans kläder, hans val av illustrationer eller varför inte hans ganska tråkiga skämt som lyssnarna så vänligt skrattar åt, jag vet inte. Men oavsett hur tråkig och oengagerande han är så har han ju rätt. Helt rätt. Vi måste lära oss att lyssna, kanske inte alla, men uppenbarligen är det någonting jag måste fundera på…

 

Mer om Julian Treasure hittar du på hans hemsida:
http://www.juliantreasure.com/Julian_Treasure/Home.html

Vill du bli bättre på att lyssna finns Julian Treasures föredrag här:
http://www.ted.com/talks/lang/eng/julian_treasure_5_ways_to_listen_better.html

Poesi... eller?!

Poesi... ja. vart ska man börja? Vad är poesi? Vad skiljer poesi och skönlitteratur? Det är klart att man kanske kan känna igen en dikt på dess rim och satsbyggnad, eller om man är ett "proffs," på dess versmått. Men om man inte känner igen hexameter när man ser det... ja, då är det ju lite klurigare.

Jag tycker att det finns mycket som kan kallas för poesi. Det viktigaste för mig är att en text ska kännas, väcka känslor. En författare jag uppskattar skriver inte sina böcker på typisk vers eller med rim. Men han ha ett väldigt karakteristiskt sätt att skriva på, som faktiskt påminner om poesi. Han sätt skriva har till och med fått ett eget namn. Mannen jag tänker på heter Björn Ranelid som skriver med det så kallade "Ranelidska språket". Ett målande språk, med många liknelser och han broderar ut sin prosa. Att läsa hans språk kräver att man ger det tid. Tid för att låta bilderna han målar med sina ord få plats och sjunka in.

De få dikter jag faktiskt läst har kanske inte på ytan ett målande språk men språket har ett djup som i sin tur blir väldigt målande. Så för att samanfatta allt detta, jag tycker att poesi kan vara allt från skönlitterära texter till låttexter. Bara de känns och gör ett intryck!

Tänkte avsluta med att skriva ett utdrag ur en dikt av Karin Boye och ett utdrag ur en bok av Björn Ranelid så att ni kan jämföra två helt olika sätt att skriva. Ett självklart exempel på poesi och ett exempel som kanske inte är lika självklart - för andra - men som är självklart för mig.

Första stycket ur Karin Boyes dikt "Min stackars sate...":

"Min stackars unge, min mörkrädda,
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp."

Första raderna ur boken "Ansikte av eld" av Björn Ranelid:

"Kärleken stavar aldrig fel när den skiver, ty den behärskar alla språk. Greta Anker är äldre än många av träden på strandvägen, men hennes hjärta är en plats för barn. Döden och Sjukdomen har skickat telegram till Greta, men hon besvarar dem inte"

Peace.

25 sidor

Mohsin Hamid. En smart man... ja kanske till och med en väldigt smart man. Att skriva en bok på ett så annorlunda sätt som han har vågat göra. Det fångar mig och vägrar att släppa taget. Det lär finnas ett påstående som säger att om inte boken fångat läsaren efter ungefär 25 sidor, ja då finns det förmodligen ingen chans att den kommer göra det senare heller. Men att en bok fångar mig efter en sida? Det är ingenting som händer varje dag, det kan jag lova. Det är hans sätt att skriva boken. Han utmanar läsaren att koncentrera sig för att följa med och för att få med alla detaljer som han döljer i sin text. Han ger läsaren ingen konkret bild av miljön och personerna i den mening att han sätter ut ett adjektiv och ett substantiv och bildar en mening. Ett exempel är en mening på sidan 6: "Varsågod, även om ni inte kommer att ha lika stor glädje lika stor glädje av den sporadiska brisen, som när den äntligen blåser, gör dessa heta eftermiddagar mer angenäma". Han förklarar inte bara att det är skönt när det blåser, som förmodligen många andra författare hade skrivit, utan han beskriver ett klimat, färger och känsla. Jag kan känna det varma klimatet, se öknens färger och uppleva en stämning som inte inte riktigt går att beskriva. Kortfattat är boken lovande, en intressant historia som än så länge efter 25 sidor bara har börjat.

Peace.