torsdag 23 september 2010

Poesi... eller?!

Poesi... ja. vart ska man börja? Vad är poesi? Vad skiljer poesi och skönlitteratur? Det är klart att man kanske kan känna igen en dikt på dess rim och satsbyggnad, eller om man är ett "proffs," på dess versmått. Men om man inte känner igen hexameter när man ser det... ja, då är det ju lite klurigare.

Jag tycker att det finns mycket som kan kallas för poesi. Det viktigaste för mig är att en text ska kännas, väcka känslor. En författare jag uppskattar skriver inte sina böcker på typisk vers eller med rim. Men han ha ett väldigt karakteristiskt sätt att skriva på, som faktiskt påminner om poesi. Han sätt skriva har till och med fått ett eget namn. Mannen jag tänker på heter Björn Ranelid som skriver med det så kallade "Ranelidska språket". Ett målande språk, med många liknelser och han broderar ut sin prosa. Att läsa hans språk kräver att man ger det tid. Tid för att låta bilderna han målar med sina ord få plats och sjunka in.

De få dikter jag faktiskt läst har kanske inte på ytan ett målande språk men språket har ett djup som i sin tur blir väldigt målande. Så för att samanfatta allt detta, jag tycker att poesi kan vara allt från skönlitterära texter till låttexter. Bara de känns och gör ett intryck!

Tänkte avsluta med att skriva ett utdrag ur en dikt av Karin Boye och ett utdrag ur en bok av Björn Ranelid så att ni kan jämföra två helt olika sätt att skriva. Ett självklart exempel på poesi och ett exempel som kanske inte är lika självklart - för andra - men som är självklart för mig.

Första stycket ur Karin Boyes dikt "Min stackars sate...":

"Min stackars unge, min mörkrädda,
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp."


Första raderna ur boken "Ansikte av eld" av Björn Ranelid:

"Kärleken stavar aldrig fel när den skiver, ty den behärskar alla språk. Greta Anker är äldre än många av träden på strandvägen, men hennes hjärta är en plats för barn. Döden och Sjukdomen har skickat telegram till Greta, men hon besvarar dem inte"

Peace.

torsdag 16 september 2010

25 sidor

Mohsin Hamid. En smart man... ja kanske till och med en väldigt smart man. Att skriva en bok på ett så annorlunda sätt som han har vågat göra. Det fångar mig och vägrar att släppa taget. Det lär finnas ett påstående som säger att om inte boken fångat läsaren efter ungefär 25 sidor, ja då finns det förmodligen ingen chans att den kommer göra det senare heller. Men att en bok fångar mig efter en sida? Det är ingenting som händer varje dag, det kan jag lova. Det är hans sätt att skriva boken. Han utmanar läsaren att koncentrera sig för att följa med och för att få med alla detaljer som han döljer i sin text. Han ger läsaren ingen konkret bild av miljön och personerna i den mening att han sätter ut ett adjektiv och ett substantiv och bildar en mening. Ett exempel är en mening på sidan 6: "Varsågod, även om ni inte kommer att ha lika stor glädje lika stor glädje av den sporadiska brisen, som när den äntligen blåser, gör dessa heta eftermiddagar mer angenäma". Han förklarar inte bara att det är skönt när det blåser, som förmodligen många andra författare hade skrivit, utan han beskriver ett klimat, färger och känsla. Jag kan känna det varma klimatet, se öknens färger och uppleva en stämning som inte inte riktigt går att beskriva. Kortfattat är boken lovande, en intressant historia som än så länge efter 25 sidor bara har börjat.

Peace.