Klockan är strax efter 08.46. Blickar höjs mot skyn men ingen tror det de just sett. Ingen tror det de just hört. Ingen vet vad de ska säga. Ingen vet vad de ska göra. American Airlines flight 11 har precis träffat World Trade Centers norra torn. Medierna gör som folket nedanför och riktar sina kameror mot det träffade tornet. Människor runt om i världen har fortfarande inte fattat vad som hänt när World Trade Centers södra torn träffas av United Airlines flight 175 exakt 57 minuter senare, på direktsänd tv.
Tragiska berättelser om hemska livsöden, som den om terroristattackerna i USA den 11 september, och känslan av att det skulle kunna hända mig. Är det en av orsakerna till att konceptet ”Based on a true story” alltid fungerar? Att människor tänder på och låter sig gripas av känslan att det skulle kunnat vara jag? För visst är det väl så att inget är viktigare för oss än vi själva? Trots att vi kanske inte vill erkänna det för oss själva och inte minst för alla andra. Eller är det bara känslan av verklighet som gör oss mer mottagliga för en berättelse, just för att den är verklig? Jag är inte psykiatriker eller psykolog. Hade jag varit det hade jag kanske kunnat svara på varför ”Based on a true story” alltid funkar. Det jag däremot kan svara på är om jag tänder på det och lättare låter mig gripas om det står ”Based on a true story” på omslaget. Ja, visst är det så. Jag skulle välja den filmen/boken före den fiktiva. Definitivt. Men varför? Det vet jag inte. Och kanske är det bäst så. Man ska inte ändra ett vinnande koncept. Därför får frågan stå obesvarad. Varför fungerar alltid konceptet ”Based on a true story”?
